Värme, sömnbrist och tankar i natten

Nu är klockan nästan halv sex på måndagsmorgonen, och jag har inte sovit en blund. Knappt känt mig sömnig ens. Har varit lite si och så med sömnen de senaste dagarna då hela Sverige åter fått högsommarvärme på över 30 grader, vilket innebär att jag har ungefär lika varmt inne som det är ute, bortsett från kvällarna då det är varmare inne. Mycket svårt att sova med andra ord.

I fredags var jag iaf på Liseberg med två killkompisar, samt min ena kompis flickvän och hennes två systrar, som jag aldrig hade träffat förut. Vi hade en mycket trevlig dag tillsammans hela gänget, blev mycket åka och roliga stunder ihop. Dessutom hade jag turen att en god vän jobbade på Liseberg den dagen, och han gav mig ett häfte med fribiljetter! Wooo :) Resten av helgen har jag faktiskt spenderat mestadels inomhus, trots den intensiva hettan. Jag tål inte solen alltför bra och blir dessutom varm väldigt lätt, så jag har valt att sitta inne och svettas istället för att dö i solen utomhus. Har inte haft nåt speciellt att göra annars ändå, förutom att jag umgicks med en kompis igår kväll.

När klockan var sisådär halv två på natten dök lite oväntat min senaste exflickvän upp på msn. Hon har skrivit till mig ett par gånger den senaste tiden, och ser alltid ut att vara offline så det är alltid hon som inleder konversationen, vilket har varit både trevligt och lite obehagligt på nåt sätt. Vi snackade faktiskt ganska länge den här gången, och blev lite mer personliga än de förra gångerna vi pratat det senaste. Innan har jag faktiskt varit lite avståndstagande och inte frågat så mycket om hennes liv, antagligen för att jag varit lite rädd att engagera mig igen. Denna gången gick det dock bra, och hon berättade en del saker som fick mig att känna att resonerade rätt då för två år sen, när vi hade vårt förhållande. Hon ångrade även att hon gjorde slut och trodde vi fortfarande skulle varit tillsammans om det inte vore för den hemska depressionen hon hade då, vilken hon verkar ha besegrat numera. Det värmde faktiskt i hjärtat att höra...och jag insåg att även om jag kommit över henne...så brinner det fortfarande en liten låga för henne kvar. Suck...hon var verkligen en underbar tjej som passade mig väldigt bra, det som förstörde var hennes sjukdom och problemen som följde. Nu verkar hon precis som mig fått distans till det hela, och se på det ur en annan synvinkel så...tja...

Nu går jag verkligen inte och hoppas på nånting, men kan inte förneka att jag känner något som jag inte kände igår kväll. Hon vill gärna träffa mig över en fika eller så, vilket vore ju trevligt...men vet inte om jag vågar? Jag är rädd för att bli nostalgisk, att känslorna kommer tillbaka och vad gör jag då? Då måste jag ju antingen intala mig att gå vidare (igen) eller att jag vill försöka igen, och hon är ju upptagen så...risken finns att jag blir ledsen igen.
Men tja, ingen idé att grubbla på det nu, bättre att låta det vara och se vad som händer framöver. Gah, känslor är jobbiga!

Nu ska jag nog glo på Nyhetsmorgon som börjar om en liten stund och se om jag blir trött. Man kan ju alltid hoppas :P