I hate my job

Fyfan vilken dag. Sov dåligt natten till idag (vilket jag iofs nästan alltid gör mellan söndag-måndag). Direkt när jag kommit till jobbet kommer min arbetskamrat, tillika rövslickare och förman och "skäller" på mig. Han lade över ansvaret på mig för att ha glömt stänga av en lödmaskin i torsdags, TROTS att det var HAN som hade kört den, TROTS att det som gäller är den som använder, den stänger av, och TROTS att jag gick först av alla och var därmed inte den som stängde ner allt för helgen. Hur han kunde få det till att bli mitt fel förstår jag inte i min vildaste fantasi, eftersom jag tydligt sa till honom att jag skulle hem tidigt. Mina övriga arbetskamrater stod på min sida och sa att han hade fel, men förmansfanskapet själv skyllde bara på att det blivit missförstånd. Det är inte första gången, och sannolikt inte den sista, som han försöker skjuta över sina egna misstag på någon annan, speciellt mig. På något sätt känns det nästan som jag blivit en syndabock för fel som görs, oavsett om jag har orsakat dem eller ej.

Det är såna här småsaker som får en att tappa humöret, och som får en att vilja säga upp sig. Hade jag haft en bättre alternativ i bakfickan hade jag gärna sagt upp mig lagom till semestern, och sen inte kommit tillbaka efter sommaren, men tyvärr behöver jag min lön och inte kan jag börja studera till hösten heller, inte förrän jag blivit behörig.

Jag funderar faktiskt på att seriöst göra allt få att få ordning på mattebetyget under hösten, göra högskoleprovet igen och försöka komma in på högskolan i Trollhättan. Måste dock kolla upp om programmen där kan tillgodoräknas om man vill förflyttas till Göteborg, eftersom det är dit jag vill. Isåf kan jag bo hos mamsen under en termin och plugga i Trollhättan, och sen flytta till Gbg nästa sommar eller höst. Antingen göra det, eller vänta ett helt jäkla år innan jag kan komma in på GU...och så länge vettefan om jag står ut på mitt jobb och i Alingsås >.<

Med mina meriter och utbildning finns det tyvärr inte speciellt många jobb jag kan tänkas söka till häromkring om jag säger upp mig och vill byta, och då kommer jag antagligen gå ner i lön dessutom. Men vi får se...krävs inte mycket för att jag ska trivas på mitt jobb igen, men tyvärr är personerna ansvariga för detta helt blinda för hur de beter sig, och bryr sig mer om att dölja sina egna misstag och svagheter än att ställa saker o ting tillrätta.

Fyfan vad jag kommer må gott den dagen jag säger upp mig...då kommer jag inte bara lämna skiten med snälla ord, den saken är då säker. Måste bara se till att fixa mig en plan B först...