Ork

Nu är det torsdag, arbetsveckan är nästan slut och har jag hunnit fundera en del, i synnerhet på mina relationsgrubblerier. Det jag kommit fram till, eller iaf frågat mig själv, är om det verkligen är värt att längta efter någon som redan är upptagen, och som numera visar så lite uppmärksamhet tillbaka.

Jag skickade ett meddelande häromdagen som jag inte fått svar på än, och även om tjejen i fråga sa att hon skulle ha mycket att göra på dagarna i denna veckan så är det inte så jäkla svårt att bara svara. Om hon inte heller bara skickar ett sms och frågar hur jag har det (som hon brukade göra för ett par-tre veckor sedan), så tolkar det jag som att hon inte bryr sig speciellt mycket om det längre. Det kan lika gärna vara mitt katastroftänk som kommit igång, men om man tänker mycket på någon, visar man inte det på något sätt då? Jag försökte ju göra ett försök att få snacka med henne för en vecka sedan, men det misslyckades, och hon har inte precis ringt tillbaka heller. Jag har även snackat om att jag vill träffa henne så snart som möjligt så vi kan få träffas och snacka igenom saker o ting, men även där har mottagandet varit svalt. Om det beror på ett tajt schema eller ointresse vet jag inte, vet bara att hon inte känner att hon kan träffa mig utan att dra en vals för sin kille, och att hon trots allt har mycket att förlora jämfört med mig.

Men tja...de senaste två veckorna har kontakten mellan oss varit minst sagt sporadisk jämfört med hur det varit de senaste två månaderna eller så. Då kändes det verkligen som att det fanns en lika stor vilja från henne att se vart det bär, men det senaste har det känt som det helt har försvunnit. Just nu känner jag mig lite som en plan b för henne, en tröst när pojkvännen inte levererar och som passar när det passar henne. Var ju i en sådan situation för ganska precis ett år sen...

Denna veckan känns trots allt bättre än den förra, känns lite som hon har markerat en ståndpunkt med sin frånvaro i kontakten med mig. Vet ju inte om det är så, men det känns iaf mer som att jag inte är lika intressant, men helst vill jag ju veta. På ett sätt vill jag helst bara fråga henne om hon känner nåt alls för mig, och be om ett svar om vi ska starta nåt nytt eller inte, mest för att slippa känna osäkerheten och saknaden. Det är ju egentligen det enda rätta för mig, det är ju inte meningen att jag stundtals ska må dåligt över det här...samtidigt vill jag ligga lågt och vänta o se hur det utvecklar sig, men jag kan ju inte vänta hur länge som helst, och det ska man inte heller. Oftast är det ju bättre att smida medan järnet är varmt...

Om jag ska gissa hur det kommer bli, så tror jag antingen att hon inte kommer vilja satsa på mig utan stanna kvar hos sin kille, eller så kommer jag tröttna på väntandet och skita i henne och gå vidare. Troligen kommer längtan efter henne ändå inte försvinna, men iaf inte bli så intensiv att den är jobbig. Nu ska jag iaf inte höra av mig något till henne så får hon ta initiativet, så lär jag se hur länge det kommer dröja.